En upplevelse skapas

Här följer en detaljerad berättelse om en av de många vandringsturer jag genomfört med syftet att ge mig själv ännu en minnesvärd upplevelse, men även med syftet att hitta nya turer att erbjuda deltagarna på mina upplevelseresor. Dessa färgsprakande dagar i mitten av oktober hade jag valt att bo vid Comosjöns nordligaste strand, bara ett par mil från schweiziska gränsen.

Eftersom morgonen föregicks av en lång dag i bergen och dalarna runt Comosjön satte jag för säkerhets skull telefonen på ringning 05.30. Det är ungefär då jag brukar gå upp varje morgon när jag är på resande fot och sällan senare än så. Men jag brukar inte behöva väckning. På denna breddgrad går solen inte upp förrän 07.40 den tredje veckan i oktober, så jag hade god tid på mig när det blev dags att vakna. Jag åt frukost, organiserade kamerautrustningen och kom iväg 06.10 med målet för dagen att vandra i riktning mot Schweiz ackompanjerad av höstfärgernas ljudlösa fyrverkeri.

Först behövde jag ta mig upp drygt 1000 höjdmeter med min lilla hyrbil. Trafiken här - även på småvägarna runt sjön - är intensiv från morgon till kväll. Som tur var skulle jag upp mot serpentinvägarna i Gera Lario som bara ligger ett par kilometer väster om Sorico. Stigningen blev brant och slingrig nästan direkt. Jag slutade räkna efter 20 serpentiner. Det blev även allt smalare på väg upp och som tur var mötte jag bara en enda bil som för ovanlighetens skull också saktade ner vid mötet.

Skogen var tät och vyerna över sjön dök bara upp sporadiskt. Först i det lilla samhället Fordeccia - på 1070 meters höjd över havet - öppnades panoramat upp ordentligt. Vyn var magnifik. Stadsljusen gnistrade runt sjön så som jag sett dem gnistra så många gånger förut, men aldrig hunnit tröttna på att se. Jag gled in bakom en parkerad bil några meter från en stor gräsplätt som vette mot söder. Det var vindstilla, knäpptyst och 13 grader varmt. Kameran fick jobba en stund medan jag som vanligt försökte identifiera orterna runt sjön och bergstopparna bakom dem.

Tio minuter senare var jag på väg igen men hade tydligen bara en minut kvar att köra. Jag hittade en perfekt plats för bilen mellan två stenmurar i en skarp vänstersväng. Jag parkerade, låste bilen och gick över vägen till vandringsleden vars startpunkt jag memorerat kvällen innan. Det var drygt 20 minuter till soluppgången och trots att det var mulet var det tillräckligt ljust för att jag skulle klara mig utan pannlampan.

Jag märkte direkt att denna vandringsled inte var välbesökt. Avsaknaden av skyltar och markeringar var uppenbar, men det var ändå lätt att hitta rätt. Efter några minuter delade sig stigen i tre på ett sätt som inte kartan visade. Jag blev något förvirrad, valde en av dem men insåg efter 100 meter att det måste varit fel. Jag vände mig om, spanade in i skogen och fick se en vit skylt några höjdmeter längre upp som också visade vägen åt rätt håll. Nu fortsatte leden i mörk, men väldigt vacker skog och det blev allt brantare. Bergen runt Comosjön stupar rakt ner nästan överallt och den som förväntar sig snälla, avkopplande leder blir ofta besviken. Efter c:a 20 minuter då jag passerat Alpe Godane (1425 m) öppnade sig terrängen och jag började kunna njuta av fantastiska vyer mellan träden. Efter ytterligare 20 minuter kom jag till Alpe Derschen (1530 m) där jag insåg att jag skulle få en lön för mödan som bara den var värd hela dagens strapatser. Tack vare en obeskrivligt majestätisk vy fick jag återigen bekräftat att Comosjön är mitt favoritområde att vandra i, alla kategorier.

Jag stannade ganska länge vid Alp Derschen, njöt av utsikten, tystnaden och den speciella miljö som bjuds i alpina och föralpina områden. Ett platt stenblock som var dryg fem meter långt och fem meter brett hade någon gång för längesedan stannat på sin väg ner mot sjön och utgjorde en både unik och perfekt fikaplats för mig.

Efter en stund vände jag mig om för att spana efter fortsättningen. Den var inte helt lätt att se och det fanns inte en tillstymmelse till varken markering eller skyltning. Men jag såg ändå det som var den enda tänkbara stigen och hur den slingrade sig brant uppför berget strax intill de klippiga och otillgängliga partierna. Jag gav mig iväg och insåg nu hur svårighetsgraden ökade ännu ett snäpp. Stigen försvann flera gånger på väg upp, men jag lyckades ändå hitta tillbaka varje gång. Men efter tio minuter tog det stopp. Jag anade hur den eventuellt skulle fortsätta om jag hade valt att freestyla framåt ytterligare en bit. Samtidigt hade jag på väg upp spanat in en lockande klippskreva som - enligt min intuition och mitt lokalsinne - borde vara en genväg mot toppen. Jag valde att chansa, eftersom jag hade gott om tid och för att jag förstod att jag då även skulle se den riktiga leden en bit från ovan och på så sätt kunna verifiera att fortsatte där jag trodde.

Nu blev det brant på riktigt. I början var lutningen från Alpe Derschen kanske bara 40%, men allteftersom jag vann höjd ökade den till 60-70%. Jag fick lasta av både kameraväska och kamerastativ och lägga upp dem på avsatserna innan jag själv kunde häva mig upp. Det var ganska lerigt på flera ställen och jag var förvånad över hur många lösa stenar och stenblock det fanns. Det fanns absolut inga marginaler för obalans. Därför tog jag det väldigt lugnt och det tog närmare en halvtimma att komma upp. Fördelen var att jag vann höjd snabbt och plötsligt var jag på drygt 1700 meters höjd. Även denna gång fick jag lön för mödan. Precis när jag nådde plan mark fick jag se en vacker stenskapelse till vänster. Bakom mig hade jag stupet ner mot sjön och framför mig hade jag ett stup ner mot skogen. Till höger fanns en smal ås som ledde åt rätt håll. Men jag blev först lite osäker på om jag skulle behöva ta mig ner en bit innan jag kunde vända uppåt igen. Det är mot mina principer att först behöva tappa höjd innan jag kan ta mig upp igen. Så jag valde att gena via ännu en brant som jag såg inte skulle vara lika tuff och långt ifrån lika mödosam som den förra. Å andra sidan var jag inte säker på vart den skulle leda. Men jag hamnade rätt igen. Och nu kunde jag se Monte Berlingheras topp. Höjdmätaren visade 1800 meter och toppen är 1932 meter hög. Mitt ögonmått för höjder är upptränat genom åren så det såg ut att stämma.

När jag sedan upptäckte ganska mycket spillning från både får, get och gems förstod jag att det inte kan vara långt till närmaste bod och därmed närmaste stig. Mycket riktigt stod det också plötsligt ett får 100 meter framför mig på en avsats. Baken var vänd mot mig, men det tittade nyfiket och länge. Jag fortsatte upp mot toppen och en kvart senare var jag där. Utsikten var magnifik, precis som jag hade förväntat mig. I söder låg sjön, i ost och nordost de schweiziska alperna och i väst de schweiziska föralperna. Jag stannade en halvtimma på toppen, åt och drack lite samt läste på stenblocken som satts på plats av ett antal alpinistklubbar som också varit där genom åren.

Innan jag fortsatte nedåt spanade jag efter alternativa leder förutom den självklara som gick rakt ned mot byn Pescedo som var nästa delmål. Klockan var ju knappt 11 och jag hade god tid på mig att fortsätta upptäcka området. Det första avsnittet var dock självklart; ned till passet Bocchetta di chiaro (1670 m). "Bocchetta" betyder för övrigt "liten mun" och används ibland som namn på bergspass eller andra öppningar i terrängen. På väg ned hade jag hört getklockor klämta och jag kunde även skymta viss rörelse i terrängen. Efter passet möttes jag av ett stort antal orädda och mycket nyfikna getter som sakta makade sig fram till mig för att se om jag hade något till dem. Jag stannade en stund för att prata med dem om allt mellan himmel och jord.

Ett par hundra meter in på stigen insåg jag att den gick för snabbt ned mot byn. Efter att ha spanat en stund mot terrängen ovanför mig bestämde jag mig för att istället ta mig uppåt till en avsats där min intuition sade att det borde finnas en högre belägen stig. Det blev drygt 50 höjdmeters stapplande och balansering på stenblock som var resterna av ett forntida stenras. Laven på stenarna skvallrade nämligen om att det minsann inte hände igår. Och mycket riktigt fanns där en alternativ stig som ledde mig till dagens näst högsta punkt - ett bergspass utan känt namn, på 1830 meters höjd. Jag pausade en stund och njöt av utsikten samt bristen på regndroppar. Hittills hade jag inte möt en enda vandrare vilket inte är så konstigt denna tid på året.

Det bar nu iväg nedåt längs en till synes urgammal stenmur som var åtminstone 300 meter lång. Vid dess slut kom jag till en grusväg i utkanten av Alpe Pescedo. Jag gick mot byn som bestod av gamla stenhus vilka numera mest tjänstgjorde som enkla semesterbostäder. Jag gick sakta mellan husen och fick syn på ett par underbart vackra hästar på ängen nedanför byn. En av dem var en unghingst som hade fullt upp med att springa av sig och showa för den äldre och kanske även för sig själv. Deras utsikt var fantastisk. Jag umgicks en stund med de vackra skapelserna och passade på att föreviga dem med kameran.

Jag hörde några röster från ett av husen på slänten, gick vidare förbi byns välkomstskylt strax efter forsen som lite längre bort störtade nedför branterna i den färgglada skogen. Färgerna och hoppet om fina små vattenfall i ravinen lockade mig, så jag klättrade ner en bit och ägnade en stund åt att föreviga även det. Min proviant hade varit slut ett tag och jag började bli hungrig. Som tur var hade jag bara en dryg kilometer kvar till San Bartolomeo och därefter bara ytterligare en till bilen. Jag gick längs en grusväg med vyer som då och då öppnades upp ned mot sjön. Väl framme kunde jag konstatera att jag inte var särskilt trött, att skorna hade fungerat utmärkt ännu en gång och att jag känt mig i riktigt bra fysisk form hela dagen. Turen var exakt 11 km lång och tog totalt 8,5 timmar, men bara fyra av dem var effektiv gångtid. Även denna vandringstur blir ett minne för livet och dessutom definitivt en av de minnesvärda.

p728p727p725p722p721p718p714p713