Lunigiana - april 2023

Jag brukar komma ihåg namn. Men jag minns inte längre vad han hette. Det jag minns är att han var Danilos kollega och stand-in för transfern från Cinque Terre till Pisas flygplats. Jag minns även hur han gestikulerade och frågade om jag kände till det frodiga bergsområdet nordväst om Pisa med dess många forsar, vattenfall, slott och pittoreska byar; där han själv trivs så bra, dit han brukar åka med sin familj och dit inte så många turister hittar. Det lät lockande och min magkänsla sade mig att det var ett tips som inte borde gå mig förbi. Jag hade då redan skallen full av tankar inför det sista som skulle klaffa med min vandringsgrupp, så jag tog fram telefonen och noterade för att inte glömma: "Lunigiana". Det var minsann ett vackert namn. Kanske skulle det visa sig att verkligheten var lika vacker som namnet. Det fick framtiden utvisa, om jag ens någonsin skulle komma på tanken att prioritera en upptäcktsfärd dit.

Det jag då inte visste var att jag drygt fem år senare skulle landa en aprildag på Landvetter

efter bara tre heldagars äventyr i just Lunigiana och känna mig golvad av alla upplevelser. Och alla grubblerier. För det blev inte som jag hade tänkt mig. Det blev väldigt mycket mer sinnligt och tankeväckande. Så när jag kom hem påbörjade jag en slags inre resa tillbaka genom att försöka hitta fotot jag visste att jag hade tagit det där allra första mötet med Lunigiana. Det var 2020 - året då ingen reste, då motorvägarna var tömda på bilister med utländska registreringsskyltar och då de säkraste platserna att vistas på var de tomma transferhallarna på flygplatserna. Då reste jag med sällskap i hyrbil runt i det klassiska Toscana till många av de där platserna som man bara måste besöka när man är i Toscana.

Men med i planeringen fanns även en avstickare till Toscanas nordligaste område som gömmer sig bakom bergsmassivet Alpe Apuane; apuanernas bergsområde. Apuanerna var en mäktig ligurisk stam som levde där tills romarna utplånade den för knappt 2000 år sedan. Just där hyses också källorna till alla de forsar och vattenfall som är anledningen till att liv kunnat frodas. I detta strategiskt mycket viktiga område tog man skydd, byggde sin tillvaro och krönte den med slott och borgar. Och det var just den bild jag hade haft i bakhuvudet på väg hem; vyn med ett av slotten som plötsligt hamnade mitt i blickfånget när vi kom från en av de oräkneligt många serpentinerna på den hopplöst smala vägen söderut från övernattningarna i Ceserano. Det var en väldigt tidig morgon, den allra bästa tiden på dygnet, då solens strålar precis funnit vägen över bergspassen och förvandlat skugga till guld. Det var en obeskrivligt vacker syn. Vi stannade såklart och klev ur bilen. Där syntes nämligen inte bara slottet. Bakom slottet vakade siluetten av en delvis upplyst jätte, ett av Toscanas mest majestätiska berg och med dess 1781 meter också ett av de högsta. Det var Pizzo d'Uccello: Fågeltoppen. Och på kartan kunde jag snart identifiera slottet som Castello dell'Aquila: Örnslottet. Det såg ut att tillhöra en del av bergets fot, men avståndet till toppen visade sig vara hela sju kilometer. Jag kände vördnaden sprida sig genom kroppen och kunde inte riktigt få nog av det jag fick se. Så småningom satte vi oss i bilen och fortsatte nedströms mot de större vägarna.

Det var mitt första möte med Pizzo d'Uccello. Nästa möte fick vänta till förra året då vi valde att återvända till Lunigiana och med magkänslan hade bokat ett par nätter i byn Ugliancaldo. Det var också då jag fick verklig närkontakt med bergsmassivet och förstod att de sista orden inte var sagda mellan mig och den där Fågeltoppen. Den andra kvällen drog också ett våldsamt åskväder in från nordväst och förvandlade området till ett plaskblött och violett inferno med ett fyrverkeri av hundratals blixtnedslag. Siluetterna tedde sig mer majestätiska än någonsin. Vädergudarna hade rutit ifrån och bergväggarna hade spridit budskapet.

Nåväl. På väg hem från förra årets resa insåg jag att jag ville tillbaka. Så när senhösten kom började jag tänka tankar om att snart återvända. Och jag ville upp på toppen, upp på apuanernas fågeltopp, ovanför Örnslottet. Så jag bokade flyget till Pisa. Och hyrbilen. Men jag bokade även rummet i den sömniga byn Gragnola med Örnslottet som vakar c:a 150 höjdmeter ovanför dalgången. Efter en tid av livets tråkigheter som avlöst varandra var jag inombords ganska trött. Eller till och med rejält trött. Och om det någonsin hänt var det i alla fall längesedan jag kände mig så oplanerad inför en vistelse i ett bergsområde. Jag hade utrustning för via ferratan Tordini-Galligani. Men jag hade inte ens orkat studera den ordentligt på kartan. Jag ville inte. Jag ville ta det som det kom denna gång.

Vintern gick. April kom och månaden närmade sig snabbt sitt slut. På kvällen den 25:e landade flyget till Pisa 20 minuter före tidtabellen. Det var värdefulla minuter eftersom jag jobbat hela dagen. Och klockan hade nu nästan hunnit slå läggdags. Jag ville att allt skulle gå fort. Och det gjorde det. Mindre än 40 minuter efter att hjulen slagit i landningsbanan hade jag fått min väska, åkt med shuttlebussen till hyrbilsparkeringen och fått min vita och till synes oanvända Fiat Panda. Snart var jag ute på motorväg E80 norrut. Den tog mig förbi Massa till Aulla som är en av inkörsportarna till Lunigianas berg och dalar. Trots att klockan närmade sig midnatt en vanlig tisdag i april var det mycket trafik. Men efter Aulla dog nästan all aktivitet ut. Bara 16 km senare kunde jag rulla över Gragnolas sällsynt charmiga och omöjligt trånga stenbro över forsen Aulella. Jag hittade den gömda nyckeln till huset på utlovad plats, hälsade på värdens far som hållit sig vaken och gick nästan direkt till sängs i mitt charmiga rum på övervåningen.

Nästa dag vaknade jag 05.51 till forsens brus och en tupps galande. Underbart! Det första jag såg när jag öppnade dörren till terrassen var den tjocka morgondimman som klädde allt i grått. Men den hade redan börjat lätta och i höjd med slottet på kullen kunde jag skymta ett gult skimmer bröt det grå och som gav hopp om en strålande dag. Snart var jag på väg till fots över den urgamla stenbron, förbi den lilla marmorfontänen från 1600-talet samt kyrkan vars klämtande klockor redan hunnit presentera sig. Några yrvakna tågpendlare med fokus på sina mobiltelefoner var på väg mot den lilla stationen. Och baren vid torget hade precis öppnat. Precis intill stod den leende matbutiksägaren och vek ihop fruktkartonger medan jag läste mig till att dörrarna skulle öppnas redan 07.45. Jag tänkte att det nog var alldeles lagom för att hinna en morgontur till slottet och tillbaka. Så jag vände om och stegade rakt österut, in i en gränd och över en av de minsta järnvägsövergångar jag sett. Där kunde jag direkt vinna höjd uppför den smala bilvägen. Men jag hittade ett par genvägar längs leriga stigar som ledde brantare och rakt upp till den ståtliga byggnaden med anor från 1200-talet. Jag var såklart helt ensam hela vägen med utsikten över dal, berg och stenhustak. Det var inte svårt att först varför man valt att bygga ett slott just där.

Jag hade som sagt bara fragment av planer för dagarna. Ett av dem var att närma mig Pizzo d'Uccello för att känna på leden upp mot toppen. Jag visste att den fanns, men ville inte veta mer än så. Så efter en rask promenad tillbaka till byn provianterade jag några blodapelsiner, bröd, delikatesser och fruktjuice. Och snart var jag på väg med bilen längs den slingrigaste av vägar mot Ugliancaldo. Jag mindes området som igår och visste i förväg var jag ville parkera. Alldeles där stigen började låg det lilla stenkapellet La Maesta med dess vackra skiffertak. I ryggsäcken hade jag mat, dryck, drönare, via ferrata-utrustning samt systemkamerautrustning med stativ. Och totalvikten var över 10 kg. Höjdmätaren visade 756 m när jag gav mig iväg. Inledningen var smal men inte alltför brant och stigen kantades av ståtliga gullvivor, solitära blåsippor, blekgula primulor samt överblommade julrosor. Blomsterprakten i kombination med en värmande sol mot klarblå himmel blev verkligen ett välkomnande värt namnet.

Jag traskade upp i skogsterrängen som så småningom öppnade upp mot en vidsträckt äng. Då var jag redan så högt över nejden att jag upplevde byn som ett terrakottafärgat inslag i en värld i miniatyr. Trots den långa vinterdvalan kände jag mig i oförskämt bra form. På ungefär 1100 meters höjd unnade jag mig en drickapaus medan drönaren fick dokumentera landskapet. En vackert snidad träskylt visade att jag var på rätt väg, dvs mot Foce Siggioli. Efter en halvtimma fortsatte jag. Nu blev det brant, väldigt brant. Det var rentav en av de brantaste stigar jag kan minnas att jag någonsin gått. Först i skogsterräng men sedan öppnade det åter upp och jag kunde se pizzon komma allt närmare. Plötsligt förvandlades stigen till ett mischmasch av släta stenar och stora stenblock som utgjorde livlinan mellan stupen flera hundra meter ned på båda sidor. Jag hade tidigare tagit mig fram genom liknande områden och värre, men då var jag säkrad i vajrar eller stegar. Jag hade med utrustning här fanns det inget att säkra sig i. En snabb titt på kartan och jag insåg att jag bra hade av verkat 100 av c:a 800 meter av passagen. Jag hade för mycket packning och började känna mig trött efter gårdagens sena ankomst. Dessutom var det inte likt mig att komma iväg så sent. Jag startade 09.36 och klockan hade nu passerat 11. Normalt är jag igång drygt tre timmar tidigare. Så jag bestämde mig för att vända. Men först hittade jag en skön grästuva mellan två stenblock. Där åt jag lunch och lade mig sedan raklång i den gassande solen för att sova ikapp. Jag väcktes en knapp halvtimma senare av att "någon" snarkade.

Dagen började inte som jag hade tänkt mig. Men det blev annorlunda och på något sätt bättre. Och efter lunchvilan kände jag mig återigen pigg. Så vandringen tillbaka ner till bilen gick snabbt och var odramatisk. Jag hade energi kvar för att stanna till i flera byar på vägen tillbaka. Det blev promenader i både Equi Terme och Monzone Alto. Den sistnämnda är en av de vackrast belägna byarna i området.

Den andra dagen vaknade jag 05.36 men nu utan tuppens bidrag till ljudbilden. Jag bestämde mig för att ta det lugnt och var inte iväg mot nya upplevelser förrän exakt en timma senare. Jag hade sikte på ett av Lunigianas alla dundrande och vackra vattenfall, det utanför Mommio som jag något år tidigare misslyckats med att hitta. Denna gång gick det lättare eftersom det nu fanns bättre beskrivningar. Efter en halvtimmas bilfärd och en vandring som varade lika länge i vackra omgivningar blev det en avkopplande stund i den trånga och lummiga ravinen. Vid halv åtta kände jag mig nöjd. Precis då började solens strålar nå dalen och jag fick en underbart skön promenad tillbaka. Jag stannade sedan i flera små, söta byar på väg tillbaka.

Jag minns särskilt det kära återseendet av Fivizzano med all underhållande morgonaktivitet. En äldre man gick och sopade utanför sin dörr på Via Giulia när jag nyfiket upptäckte och började beundra ett litet och väldigt gulligt kapell intill. Han kom fram till mig och började berätta om det lokala helgonet vars syner och bedrifter var bakgrunden till bygget av kapellet. Han berättade även om husen i gränderna och hur de från början var fyra våningar höga. Men efter jordbävningen i september 1920 hade man inte haft råd att renovera upp till högre än två våningar. När jag vandrade vidare var jag uppmärksam på det och såg mycket riktigt bara några enstaka gamla stenhus som hade klarat jordbävningen bättre än andra. Tyvärr glömde jag att fråga vad kapellet hette. Och när jag kom hem försökte jag leta upp det. Men det fanns inte på Google Maps, inte heller hittade jag det när jag sökte på alla andra finurliga sätt. Och det fick mig att känna hopp och en inre ro. Allt går ännu inte att hitta på internet. En del av det bästa måste man fortfarande söka upp i verkligheten. Och jag har redan bestämt mig för att någon dag återvända just dit för att få veta mer. Det stora i det lilla är fortfarande det som räknas och det som går att ta på. Verkligheten. Mötena.

Jag ägnade även lite tid åt Fivizzanos medeltida slott eller Fortezza di Verrucola som har anor från 1100-talet och verkar vara uppfört av den inflytelserika familjen Bosi. Det som slog mig var det bedårande lugnet och den totala avsaknaden av turister på en plats som den. Kan tänka mig att det är helt annorlunda i juli och augusti. Och det gav mig lust att återvända till området i slutet av april även nästa år. Efter en enkel, billig men fantastiskt god pizzetta på en parkbänk återvände jag till Gragnola för att ladda om inför eftermiddagen och kvällen.

Och det blev en laddad eftermiddag. Dagen innan hade nämligen en vägskylt mot "Vinca" fångat mitt intresse. Jag hade tidigare inte insett att det kunde finnas något av intresse i den dal som låg på andra sidan bergsmassivet Fågeltoppens bergsmassiv. Så jag bestämde mig för att ta en tur även dit, lite som en del av att täcka in allt. Det blev en annorlunda biltur. Och det var första gången jag kan minnas att jag kört en så lång sträcka på en landsväg i Italien utan att möta en enda bil. Sträckan tog visserligen bara en kvart att köra. Men jag borde fått möte och det var en udda upplevelse att det inte hände. Ravinen var riktigt dramatisk med en fors som gjorde sällskap nästan hela vägen upp. Och den påminde om de trånga dalarna i Alperna. Även i byn var det tomt och tyst förutom rösterna från några män satt utanför ett kafe och pratade när jag vände bilen strax utanför för att parkera på en någorlunda vettig plats. Som om någon skulle bry sig.

Jag gav mig sedan iväg på upptäcktsfärd i gränderna. De kändes märkliga. Det var definitivt en helt annan känsla än den jag hade fått i Monzano Alto bara sju kilometer tidigare. Det verkade som om man inte brydde sig här på samma sätt, som om man hade lagt ner aktiviteten och gett upp. Många tomter såg ut som rena skrotupplag och det var ledsamt att se. Jag förstod inte riktigt varför. Men så fick jag syn på några informationsskyltar som var uppsatta på olika platser nära torget. Det var berättelser om människoöden; och inte vilka öden som helst. Vad jag inte visste var att just Vinca under Andra Världskriget blev ett mål för nazisternas hämnd för partisanernas motstånd. I augusti 1944 satte man skräck i invånarna när den 16:e pansardivisionen marscherade mot byn för att uttrycka missnöje. Det resulterade i massakern i Vinca där 162 människor mördades. De flesta var äldre, kvinnor och barn eftersom männen hade lämnat byn för att försöka stoppa och strida mot soldaterna från gömställen i terrängen runt byn.

Jag citerar fritt översatt från en av berättelserna skriven av 38-årige Ippolito Marchi: "Den 24:e augusti dödades min dotter Leda Marchi i Vinca. Hon hittades tillsammans med några andra kvinnor som återvänt till byn för att leta efter släktingar. Hon hade tagits till en plats som heter Mandrione och där dödats av maskingevär och bomber. Första dagen höll jag mig gömd bland kastanjeträden och på natten gjorde jag ett kort besök i byn där jag fann mitt hus nedbränt och min döda dotter. Då tog jag min fru och min andra dotter och flydde upp mot Pizzo d'Uccello där vi stannade tills massakern var över. Jag minns inget avgörande som gjorde att jag kunde identifiera de ansvariga för massakern. Jag minns mest en medlem av De Svarta Brigaderna" som satt häktad i Sorgnano och som efter fredsdagen berättade att en av de mest våldsamma männen i Vinca hade varit Nana Augusto di Roma. Han hade stulit så många saker han kunde få med sig i sin resväska". Kanske var det därför byn gav mig ett annat intryck än de andra byarna. Kanske har händelsen satt så djupa spår i befolkningen och deras ättlingar att man inte kunnat förmå sig till annat. Därefter höll jag ögonen öppna på ett annat sätt och gjorde även lite efterforskningar. Jag lärde mig att det fanns fler byar i området som drabbats på samma sätt, men att Vinca verkade vara den som fått utstå det värsta. Denna insikt påverkade mig och fick mig att dra paralleller till det som nu pågår i världen och inte alls så långt från varken Itallien eller Sverige. Vad har man egentligen lärt oss sedan 1900-talet? Uppenbarligen inte tillräckligt mycket.

Ippolito flydde ju upp mot Pizzo d'Uccello med sin fru och sin andra, överlevande dotter. Det var ju precis det berget jag hade haft som mål inför resan. Det var ett märkligt sammanträffande. En lust att närma mig berget började växa till sig igen. Och ett par timmar senare hade jag bestämt mig för att försöka hitta en annan väg upp till toppen. Det var ju inte så svårt att hitta när jag verkligen hade bestämt mig. Så kvällen ägnade jag åt att förbereda mig inför en mycket tidig start på nästkommande dag. Jag ville göra som jag brukar göra när jag ger mig ut på genomtänkta äventyr, dvs vara ute i mycket god tid eftersom det är då ljuset är som vackrast och det inte hinner bli anledning att jäkta för att hinna.

Men jag glömde att sätta klockan på väckning. Som tur var vaknade jag av mig själv ännu tidigare än de föregående morgnarna. 05.14 var jag uppe och eftersom allt var planerat och nedpackat kunde jag vara på plats i bilen bara elva minuter senare. Det tog 35 minuter till den för säsongen stängda alpstugan Rifugio Guido Donegani på 1100 meters höjd. Och här var det lika öde och tyst. Men innan jag kommit iväg kom en bil farande i backen. Jag hade svårt att tro att det kunde vara andra vandrare. Och så visade det sig inte heller vara. Det var några män som skulle lite längre in i dalen för en arbetsdag i marmorbrottet. Jag hade ju sett det på avstånd första dagen och känt mig beklämd över det fula och gigantiska ingreppet i berget. När man ser något sådant är det inte svårt att för all framtid bestämma sig för att aldrig mer köpa något i marmor.

Jag är ingen bergsbestigare. Jag får inga kickar av att nå toppar för sakens skull. Men jag dras till platser med misstänkt vackra vyer. Och jag insåg redan då för några år sedan att Pizzo d'Uccellos topp måste vara en sådan plats. Min korta vistelse i Lunigiana hade gått in i en ny mental fas. Jag kände mig fokuserad och motiverad. Och jag visste att det skulle krävas en del klättring för att komma till toppen. Och jag var redo för det. Men dagen inleddes med en ganska typisk vandringsled som sicksackade sig brant uppåt mot delmålet Foce di Giovetto som betyder "Lille Zeus mun", dvs ett typiskt namn på ett bergspass. Den sista biten dit gick i tät lövskog och det blev en välkommen överraskning när det plötsligt öppnade upp sig så att jag kunde se rakt ner i Vinca-dalen samtidigt som jag hade slutmålet knappt 300 höjdmeter ovanför mig på höger sida. Cirkeln var sluten. Solen gassade och en utskjutande klippformation fick bli en härlig rast- och frukostplats. Jag hade tre av de läckra tarocco-apelsinerna med mig. Två av dem gick åt direkt. Den tredje sparade jag till toppen. Medan drönaren fullgjorde sitt uppdrag på hög höjd låg jag och bara njöt av att ha kommit dit och att klockan inte ens var halv åtta. Det är precis så där jag gjort i alla år för att få de där unika upplevelserna; ett vinnande koncept som jag vill fortsätta med resten av livet.

Efter en dryg halvtimmas njutning tog jag på mig ryggsäcken och fortsatte. Nu övergick den snälla stigen snabbt till något betydligt mer stenigt och odefinierat. Snart befann jag mig mitt i ett månlandskap av ljusa stenblock och vassa klippformationer likt det jag hanterat så många gånger i Dolomiterna. Och visst var stigen markerad. Men det vitröda var både slitet och blekt. Jag fick ofta stanna upp för att se att jag inte kommit på villovägar. I denna typ av terräng är det ingen bra idé att gå vilse eftersom varje steg är en balansakt och ansträngning som man inte vill ha ogjord. Halvvägs upp möttes jag av ett flera meter högt stenblock. Men där fanns både en markering och en passage som var 30 cm bred. Så det var bara att kränga av sig ryggsäcken och göra en akrobatisk övning med både ben och armar för att komma igenom utan att trilla nedför stupet på andra sidans högerflank. Jag tog det lugnt och varje rörelse gick i slowmotion. Därefter blev det en mer trygg stigning igen innan jag stötte på ytterligare ett par-tre utmanande passager där klätterfärdigheterna kom till sin rätt. Men det var en så njutbar tillvaro att det knappt kändes som ansträngningar. Min höjdmätare skvallrade om att jag nu bara var 80 höjdmeter från toppen. Det var i sammanhanget inte mycket. Dessutom visade den lite fel eftersom väderförhållandena tydligen ändrats något sedan jag startade. Efter en sista klurig passage, som kändes som ett examensprov, kunde jag glatt trippa fram till toppröset och göra en 360-gradare för utsiktens skull. Helt fantastiskt. I öster kunde jag blicka ut över hela Lunigianas grönska. I söder såg jag de närliggande granntopparna och i nordväst kunde jag se ända till bergen som isolerar Cinque Terre. I väst och sydväst såg jag havet och de långa sandstränderna ända bort till Elba.

Från början hade jag velat ta mig hit bara som en hyllning till det vackra och för mig väldigt speciella Lunigiana. Men sedan den där morgonen för tre år sedan hade anledningarna blivit fler. Jag var nu där även till minnet av Ippolito och hans familjs öde, men även till minnet av mina föräldrar som båda gått bort de senaste två åren. De lärde mig ju att resa. De gav mig en genväg till Medelhavets guldkorn - en våg att rida på för att nå dessa inre höjder som för mig blivit en av de viktigaste meningarna med livet. Och för det är jag såklart evigt tacksam.

Vägen tillbaka ner till bilen var ingen lek. Det är ofta jobbigare att ta sig ner än upp. Det vet alla med vandringserfarenhet. Och här hade jag tyngdlagen mot mig på ett annat sätt. Här hade jag hela tiden fart mot branta passager och stup. Så det gällde att hålla igen på tempot. Det gjorde jag. Sista biten genom skogen släppte jag på eftersom jag kunde ta hjälp av trädstammarna för att bromsa när det behövdes. Jag mötte fyra vandrare som var på väg upp. Men då hade molnen börjat dra in och de skulle tyvärr inte få den utsikt jag fick. Väl nere vid bilen kände jag mig oerhört glad och nöjd. Jag var inte heller trött. Så jag började direkt planera eftermiddagens äventyr. Det fick bli ett besök till byarna Minucciano, Pieve di San Lorenzo och Casola som alla låg på den alternativa vägen jag kunde ta tillbaka till Gragnola. Mest minns jag chinotton och pizzettan utanför baren i Casola och därefter ett långt, härligt strosande i de riktigt mysiga gränderna. Casola blev en ny favorit att lägga på minnet.

Nästa vecka åker jag till Cinque Terre med en av mina grupper. Där har jag varit många gånger förut så jag väntar mig inga liknande upplevelser. Men det ska bli kul att träffa alla nya deltagare och att återse gamla, samt såklart att få träffa alla härliga personligheter i byn. Ci vediamo!