Comosjön - oktober 2019

Här följer en detaljerad berättelse om en av de många vandringsturer jag genomfört med syftet att ge mig själv ännu en minnesvärd upplevelse, men även med syftet att hitta nya turer att erbjuda deltagarna på mina upplevelseresor.

Oktober månads sista två veckor är de mest färgsprakande höstdagarna även vid Comosjön. Och just där hade jag hyrt in mig en vecka i en lägenhet, bara ett par mil från den schweiziska gränsen. Jag ville fortsätta upptäcka detta fantastiska område i Norditalien och förberedde mig för spännande dagar.

Min biologiska klocka brukar väcka mig tidigt även när jag är på resande fot och då oftast senast vid sextiden. Men eftersom den första gryende dagen föregicks av en lång resdag hade jag för säkerhets skull satt telefonen på ringning 05.30. På denna breddgrad går solen inte upp ungefär 07.30 den tredje veckan i oktober, så jag hade god tid på mig när det blev dags att vakna. Jag åt en nyttig och god frukost, organiserade kamerautrustningen och låste ytterdörren 06.10. Målet för dagen att vandra i riktning mot Schweiz ackompanjerad av höstfärgernas ljudlösa fyrverkeri. Schweiz har en speciell plats i mitt hjärta. Det var där jag för många år sedan föll för alplandskapens charm. Och att få möjligheten att vandra från självaste Italien mot den schweiziska gränsen är för mig ett alldeles särskilt privilegium.

För att nå dagens utgångspunkt behövde jag ta mig upp drygt 1000 höjdmeter med min lilla hyrbil. Trafiken är intensiv från morgon till kväll även på småvägarna runt sjön. Som tur var skulle jag svänga av och upp mot serpentinvägarna i Gera Lario, bara ett par kilometer väster om Sorico där jag bodde. Det blev omedelbart brant, slingrigt och smalt. Jag började räkna serpentiner men slutade efter 20. Det blev allt trängre ju högre jag kom. Och som tur var mötte jag bara en enda bil som var lika liten som min egen och som för ovanlighetens skull saktade ner vid mötet.

Skogen var tät och vyerna över sjön skymtade bara sporadiskt. Först i det lilla samhället Fordeccia på 1070 meters höjd öppnades panoramat upp ordentligt. Vyn där var magnifik. Stadsljusen gnistrade runt sjön så som jag sett dem gnistra så många gånger förut men ännu inte hunnit tröttna på att se. Jag gled in bakom en parkerad bil några meter från en stor gräsplätt som vette mot söder. Det var vindstilla, knäpptyst och 13 grader varmt. Jag fick kameran att jobba en stund på stativet medan jag som vanligt försökte identifiera orterna runt sjön och bergstopparna bakom dem. Det ligger i min natur att alltid försöka identifiera byar och bergstoppar från utsiktsplatser, eftersom de har funnits så länge och eftersom de sannolikt kommer att bestå ännu längre. Jag har alltid känt vördnad för allt som är bestående och seriöst.

Tio minuter senare var jag på väg uppåt igen men hade tydligen bara en minut kvar att köra. Plötsligt dök en perfekt plats upp mellan två stenmurar i en skarp vänstersväng. En känsla av att det var meningen att jag skulle parkera just där infann sig. Jag parkerade, låste bilen och gick sedan över vägen till vandringsleden vars startpunkt jag memorerat på kartan kvällen innan. Det var drygt 20 minuter till soluppgången. Trots att det var mulet var det tillräckligt ljust för att jag skulle klara mig utan pannlampan.

Jag märkte direkt att vandringsleden inte var välbesökt. Avsaknaden av skyltar och markeringar var uppenbar men det var ändå lätt att hitta rätt. Efter några minuter delade sig stigen i tre på ett sätt som inte kartan visade. Jag blev lite osäker, valde en av dem men insåg efter 100 meter att det måste vara fel. Jag vände mig om, spanade in i skogen och fick se en vit skylt några höjdmeter längre upp som också pekade i rätt riktning. Valet var givet. Nu fortsatte leden i mörk, men väldigt vacker skog och det blev allt brantare. Bergen runt Comosjön stupar rakt ner nästan överallt och den som förväntar sig snälla, avkopplande vandringsturer blir ofta besviken. Efter c:a 20 minuter då jag passerat Alpe Godane (1425 m) öppnade sig terrängen och jag kunde återigen njuta av fantastiska vyer mellan träden. Efter ytterligare 20 minuter kom jag till Alpe Derschen (1530 m) där jag insåg att jag skulle få den lön för mödan som var värd alla dagens strapatser. Inför den obeskrivligt majestätiska vyn fick jag återigen bekräftat att Comosjön är mitt favoritområde att vandra i. Jag stannade ganska länge vid Alp Derschen, njöt av stunden, tystnaden och den väldigt speciella miljö som bjuds i alpina och föralpina områden. Ett platt stenblock som var dryg fem meter långt och fem meter brett hade någon gång för längesedan stannat på sin väg ner mot sjön och utgjorde en unik och dessutom för mig perfekt fikaplats.

Efter en stund vände jag mig om för att spana efter ledens fortsättning. Den var inte helt lätt att hitta, eftersom det varken fanns tillstymmelse till markeringar eller skyltning. Men jag såg ändå det som var den enda tänkbara stigen och hur den slingrade sig brant uppför berget strax intill de klippiga och otillgängliga partierna. Jag gav mig iväg och insåg nu hur svårighetsgraden ökade ännu ett snäpp. Stigen försvann flera gånger, men jag lyckades ändå hitta tillbaka varje gång. Efter tio minuter tog det stopp. Jag anade hur den eventuellt skulle fortsätta om jag hade valt att freestyla framåt ytterligare en bit. Samtidigt hade jag på väg upp spanat in en lockande klippskreva som, enligt min intuition och tränade lokalsinne, borde vara en genväg mot toppen. Jag valde att chansa, eftersom jag hade gott om tid och för att jag anade att jag då även skulle se den riktiga leden en bit från ovan och på så sätt kunna verifiera att den fortsatte där jag först trodde.

Nu blev det brant på riktigt. I början var lutningen från Alpe Derschen ungefär 40%, men allteftersom jag vann höjd ökade den till 60-70% och det började likna ren klättring. Jag fick lasta av både kameraväska och kamerastativ och lägga upp dem på avsatserna innan jag själv kunde häva mig upp. Det var ganska lerigt på flera ställen och jag var förvånad över hur många lösa stenar och stenblock det fanns. Det fanns absolut inga marginaler för obalans. Ibland infann sig en lite störande osäkerhetskänsla om branten verkligen var realistisk att bemästra. Men när jag såg getspillning blev det enklare att samla mod eftersom logiken sade mig: "Kan de så kan jag".

Jag tog det väldigt lugnt och lät det ta närmare en halvtimma att komma upp. Fördelen var att jag vann höjd snabbt. Och plötsligt var jag på drygt 1700 meters höjd. Även denna gång fick jag lön för mödan. När jag äntligen nådde plan mark fick jag se en vacker stenformation precis till vänster om mig. Bakom mig hade jag stupet ner mot sjön och framför mig hade jag ett stup ner mot skogen. Till höger fanns en smal ås som ledde åt rätt håll. Men jag blev först lite osäker på om jag skulle behöva ta mig ner en bit innan jag kunde vända uppåt igen. Det är mot mina principer att först behöva tappa höjd innan jag kan ta mig upp igen. Så jag valde att gena via ännu en brant som jag såg inte skulle vara lika tuff eller mödosam som den förra. Å andra sidan var jag inte säker på vart den skulle leda. Men jag hamnade återigen rätt. Och nu kunde jag se Monte Berlingheras topp. Smaka på det: "Berlinghera". Visst är det ett vackert namn?! Monte Berlinghera sägs betyda "ljusets berg" och en del menar till och med att namnet enligt förromersk etymologi betyder "lysande gudomlighet".

Höjdmätaren visade 1800 meter och toppen är 1932 meter hög. Mitt ögonmått för höjder är upptränat genom åren så det såg ut att stämma. När jag snart upptäckte ännu mer spillning från både får, get och gems förstod jag att det inte kan vara långt till närmaste bod och därmed närmaste stig. Mycket riktigt stod det också plötsligt ett får 100 meter framför mig på en avsats. Baken var vänd mot mig, men det tittade nyfiket och länge åt mitt håll. Jag fortsatte upp mot toppen och en kvart senare var jag där. Utsikten var magnifik, precis som jag hade förväntat mig. I söder låg sjön, i ost och nordost de schweiziska alperna och i väst de schweiziska föralperna. Jag stannade en halvtimma på toppen, åt och drack lite samt läste på stenblocken som satts på plats av ett antal alpinistklubbar vars entusiaster såklart också varit där genom åren.

Innan jag fortsatte nedåt spanade jag efter alternativa leder förutom den självklara som gick rakt ned mot byn Pescedo som var nästa delmål. Klockan var ju knappt 11 och jag hade god tid på mig att fortsätta upptäcka området. Det första avsnittet var dock självklart; ned till passet Bocchetta di Chiaro (1670 m). "Bocchetta" betyder för övrigt "liten mun" och används ibland som namn på bergspass eller andra öppningar i terrängen. På väg ned hade jag hört getklockor klämta och jag kunde även skymta viss rörelse i terrängen. Efter passet möttes jag av ett stort antal orädda och mycket nyfikna getter som sakta makade sig fram till mig för att se om jag hade något till dem. Jag stannade en stund för att prata med dem om allt mellan himmel och jord.

Ett par hundra meter in på stigen insåg jag att den gick för snabbt ned mot byn. Efter att ha spanat en stund mot terrängen ovanför mig bestämde jag mig för att istället ta mig uppåt till en avsats där min intuition sade att det borde finnas en högre belägen stig. Det blev drygt 50 höjdmeters stapplande och balansering på stenblock som var resterna av ett forntida stenras. Laven på stenarna skvallrade om att det minsann inte hände igår. Och mycket riktigt fanns där en alternativ stig som ledde mig till dagens näst högsta punkt - ett bergspass utan känt namn, på 1830 meters höjd. Jag pausade en stund och njöt av utsikten samt bristen på regndroppar. Hittills hade jag inte möt en enda vandrare vilket inte är så konstigt denna tid på året.

Det bar nu iväg nedåt längs en till synes urgammal stenmur som var åtminstone 300 meter lång. Vid dess slut kom jag till en grusväg i utkanten av Alpe Pescedo. Jag gick mot byn som bestod av gamla stenhus som numera mest tjänstgör som enkla semesterbostäder. Strax efter att jag passerat husen fick jag syn på ett par underbart vackra hästar på ängen nedanför byn. En av dem var en unghingst som hade fullt upp med att springa av sig och showa för sin äldre vän och kanske även för sig själv. Deras utsikt var fantastisk. Jag umgicks en stund med de vackra skapelserna och passade på att föreviga showen med kameran.

Jag hörde några röster från ett av husen på slänten, gick vidare förbi byns välkomstskylt strax efter forsen och som lite längre bort störtade nedför branterna i den färgglada skogen. Färgerna och hoppet om fina små vattenfall i ravinen lockade mig, så jag klättrade ner en bit och ägnade en stund åt att föreviga även det. Min proviant hade varit slut ett tag och jag började bli hungrig. Som tur var hade jag bara en dryg kilometer kvar till San Bartolomeo och därefter bara ytterligare en till bilen. Jag gick längs en grusväg med vyer som då och då öppnades upp ned mot sjön. Väl framme kunde jag konstatera att jag inte var särskilt trött, att skorna hade fungerat utmärkt ännu en gång och att jag känt mig i riktigt bra fysisk form hela dagen. Turen var exakt 11 km lång och tog totalt 8,5 timmar, men bara fyra av dem var effektiv gångtid. Även denna vandringstur blir ett minne för livet och dessutom definitivt en av de minnesvärda.