Ett foto med en historia

Ett foto säger mer än tusen ord. Men en del foton har en historia som är värd att berättas. Och detta foto är ett av dem.

De italienska Dolomiterna är den del av världen jag känner mest för av fler anledningar än en. Jag ska inte gå djupare in på det här utan istället berätta historien om just detta foto.

Fotot togs i slutet av juni år 2014 då jag anordnade en av mina första resor till Dolomiterna. Destinationen var den charmiga alpbyn Molveno (860 m) vid sjön med samma namn och vid foten av det majestätiska Brentamassivet med toppar över 3000 meter.

En av turerna var planerad att starta i den vackra, medeltida byn San Lorenzo in Banale (758 m) strax söder om Molvenosjön. Vi tog bussen dit tidigt på morgonen. Väderprognosen var inte särskilt lovande och mycket riktigt började det snart spöregna. Det var - för ovanlighetens skull - ett ihållande regn som inte upphörde förrän vi hade tagit oss över ett frodigt bergspass på c:a 1800 meters höjd.

I dalen framför oss såg vi ett stort, märkligt rött schabrak som vi inte funderade så mycket över. Målet för dagen var övernattningen i alpstugan Rifugio Silvio Agostini på 2405 meters höjd. Den sista sträckan upp mot stugan kantades av tre meter höga snövallar och vi började förstå att vintern hade varit ovanligt snörik.

När vi kom fram till stugan såg vi att halva byggnaden hade rasat. Arbetet med att återställa pågick för fullt. Vi fick senare veta att snödjupet här hade varit tillräckligt för att begrava hela stugan och två meter därtill, dvs c:a tio meter tjockt. Snötäcket hade dragit med sig husets röda plåttak långt ner i dalen och samtidigt förstört väggarna; det stora schabraket. Man berättade för oss att snödjupet i turistorten Madonna di Campiglio i granndalen hade varit tolv meter.

Men det fanns ändå plats för oss. Vi hade en trevlig kväll med god mat och senare även en stjärnklar natt utanför stugan. Följande morgon bar det iväg mot nästa stuga - Rifugio Pedrotti på 2491 meters höjd. Första delmålet var det trånga och lite dramatiska bergspasset Forcolotta di Noghera (2423 m).

Halvvägs dit får en av deltagarna syn på en gems som tar sig fram lugnt nedanför bergsmassivet nära passet. Gemsar är mycket skygga men eftersom avståndet mellan oss var stort hade den inte överdrivet bråttom. Den balanserade stundtals på bergskammen. Jag tog försiktigt fram teleobjektivet och började hoppas på att den skulle fortsätta på samma sätt ända fram till kanten. Men hoppet grusades med jämna mellanrum då den valde att gå en bit nedanför. Så såg den återigen ut att röra sig mot kammen och jag viskade för mig själv: "Fortsätt upp. Fortsätt upp då..." Och det var som den hörde mig. Ganska målinriktat tog den steg för steg upp till kammen, tittade mot oss, tittade ner, tittade mot oss igen och till slut stod den helt stilla och tittade ner. Det var då jag tog detta foto.

Det var ett riktigt härligt möte med ett vackert djur i den vackraste av miljöer.